Blunda

IMG_5457 redigerad

I samma veva som jag har hållit på med arbetsprover har jag även fått upp suget för att fotografera igen. Det är så kul att kolla på tidigare arbeten med nya ögon, att hitta foton som jag tidigare inte har sett det fina i. Den här bilden var en sådan och nu är den en favorit.

Annars då?
Jag har börjat skolan igen och läser en kurs i analogt foto på Valand. Jag har en gång tidigare gjort hela den svartvita processen i gymnasiet men slarvade något så otroligt eftersom jag samtidigt försökte plugga upp 450 poäng och ta studenten (vilket jag lyckades med på två veckor, hurra!). Därför är det extra roligt att få göra det igen, men den här gången helhjärtat och vrickat.
En fick söka in med ett projekt och jag tänker berätta lite om det jag planerar att göra.
Planen är att jag ska ta porträtt, gärna med en modeingång så bra som jag kan. För att sedan förstöra dom totalt. Jag tänker skrynkla ihop, värma i micron, hälla syra på och experimentera rejält. Jag älskar tanken av att göra sitt bästa och sedan bryta ner och förstöra, för att få ett nytt resultat som inte går att få om en bara använder rekommenderade tekniker. Vem är det egentligen som avgör när en bild är färdig och hur den ser ut?
I nuläget har jag ingen aning om hur det kommer att bli, eftersom jag inte har gjort det här tidigare. Men det ska bli jäkligt kul och jag lovar att uppdatera er om resultatet.

Namnlös, del två

3

IMG_6121 redigerad 2

IMG_6017 redigerad

2

Namnlös, del ett

IMG_6029 redigerad svartvit 2

IMG_6175 redigerad

IMG_6289 redigerad svartvitDel ett, min vän Bella.

18 januari

0

 

Det här har jag ägnat tid åt dom senaste dagarna. Sminkat mig med olika ögonskuggor varje dag och aktivt välkomnat färg in i mitt liv (tack brorsan för så bra smink!) och tagit hundra selfies. Bläddrat i senaste numret av DUST och blivit så jävla inspirerad. Min bästa tidning! Men även spenderat många timmar med kompisar, druckit bubbel och lagat brunch tillsammans.

Närmsta dagarna kommer vara stressiga för mig, har mycket att göra. Ska jobba, arbeta på fotoprojekt, bolla idé med kompis om kommande projekt, fixa ihop ansökningsprover, två fotojobb till helgen och börja kursen på Valand. Hah, fick lite panik när jag skrev ner det såhär. Dygnet har för få timmar.

Så under tiden som jag gör allt detta så rekommenderar jag att ni t.ex kollar in det här fotoprojektet av Fanny Latour-Lambert, älskar kombinationen av hunk och öken. Eller så lyssnar ni på en podcast vid namn Serial, jag har bara lyssnat på första säsongen så vet inget om den andra. Men den första är svinbra. Eller så gör ni absolut ingenting och chillar precis som en bör.

Vi hörs!

Det långa inlägget om mig

Jag har insett att ni som är nya här förmodligen inte vet så mycket om mig. Därför tycker jag att det är dags att jag öppnar upp mig och berättar om vem jag är. Om mina erfarenheter i tonåren och varför jag är fotograf.

Mitt fulla namn är Hilda Blondie Tintin Randulv, en namnkombination som jag förmodligen är helt ensam om i hela världen att ha. Det har hänt flera gånger att folk inte har trott att det är mitt riktiga namn, men även Facebook tvivlar på det i den grad att dom inte tillåter mig att heta det.

Jag är uppvuxen i Majorna, men har flyttat runt väldigt mycket. 8 gånger för att vara exakt, vilket också har inneburit att jag i grundskolan bytte skola ungefär lika många gånger. Jag tror att det har format mig på flera sätt. Jag har fått skapa nya kontaktnät och lämnat delar av mig själv bakom mig både frivilligt och ofrivilligt. Jag spenderade mina tonår i Kärra. Jag har upplevt min första fylla efter att jag och min bästa vän snodde hennes mammas vodka och drack upp på lunchrasten, jag träffade min första kärlek, var fjortis och lyssnade på Dj Cammy och hittade på en jävla massa skit. Som en bör göra i tonåren.
Men det var inte bara roligt, jag pratar sällan om det. I femman och sexan fick jag uppleva saker som satt spår i mig. Skolan gav mig inget stöd och min lärare sa att det var mitt fel att mina klasskompisar var elaka, för att jag var ny i klassen och deras sammanhållning var så stark. Då var jag elva år och försökte få förstå vad jag gjorde fel.

När jag var 14 lämnade vi Kärra för Eriksberg, något jag då hatade men nu förstår. Det var under dessa år som jag hittade mitt intresse för foto, film och musik. Jag brukade ha fotorundor med mina kompisar eller filmkväll där vi såg Donnie Darko om och om igen. Jag var helt besatt av Placebo, The Smiths, Nick Cave, Smashing Pumpkins, Broder Daniel och Patrick Wolf. Framförallt Placebo, ett tag hade jag sett alla googles bildresultat på Brian Molko. Jag upptäckte även Twin Peaks och David Lynch, som än idag är min största inspirationskälla. Jag har en tatuering på min vänstra överarm i sann Twin Peaks anda.

Sen kom gymnasiet och jag gick på Schillerska. Eller ja, gick och gick, jag var ju aldrig där. Jag tror att jag hade upp emot 70% frånvaro i perioder. Jag är inte en akademisk person och jag har inte tålamodet, för mig behöver det gå fort och det behöver vara konkret. Men eftersom jag ville ta studenten så pluggade jag upp 450 poäng de sista tre veckorna, detta innebar 43 prov och ett projektarbete.
Jag klarade det, alltihop. Jag blir så innerligt förvånad över mig själv när jag tänker på det, för jag trodde inte att det skulle gå. Hur är det ens möjligt att göra så mycket på så kort tid? Men jag ego-boostar mig själv för det, för det är ett bevis på att någonstans i denna lata kropp finns en ambition som jag borde värdera högre. Tiden efter gymnasiet var en evig fest och dimma. Jag var ute fem dagar i veckan i över ett år och hade inget jobb. En gång vaknade jag upp med Bart Simpson tatuerad på mitt smalben, utan ett minne om hur den hamnade där. Såhär rullade det på tills jag träffade Esbjörn, min nuvarande pojkvän och sambo. Som jag bryr mig om så innerligt och han om mig.

Idag är allt stabilare. Ekonomin, tankarna om mig själv och målet. Jag är och ska fortsätta vara fotograf – för när jag mår bra så är det foto jag helst vill ägna min tid åt. Det finns dagar då jag hatar det och känner att allt är meningslöst, vilket det också är på ett sätt och jag är okej med det. Jag hittar alltid tillbaka till fotografi.
Jag är självkritisk och kan inte bli nöjd, jag vet inte hur det känns. Jag ser allt jag gör som skisser på det jag kommer göra sen. Jag kommer göra om den där bilden i den där vinkel över hundra gånger men ändå inte bli nöjd. Men jag har kommit en bit på vägen, för min röda tråd är svartvita porträtt. Jag älskar ansikten och jag vill komma nära. Jag vill beröras av ansiktsuttryck som om det vore mitt egna ansikte som uttryckte det.
Första gången jag kom nära känslan var 2011. Jag tog en bild som gav mig motivation till att fortsätta. Den här bilden har satt grunden för min estetik och jag är tacksam att jag tog den, för annars hade jag kanske gjort något annat.
Men jag älskar inte bara fotorollen, den är obekväm och skaver. Att vara sin egna boss är inte lätt, i perioder mår jag inte bra. Jag har ingen aning om hur många gånger jag har föreställt mig en explosion ske i samma rum som jag befinner mig i. Så när det är svårt att ta sig upp ur sängen så blir det ännu svårare att se hur jag ska klara av mitt ofrivilliga karriärval. För det har verkligen inte varit ett val, det är det enda jag kan.

Men framtiden är ljus och den är min. För min rastlösa kropp vill ta över världen och jag kan inte sitta still.

IMG_2016 redigerad2011, Elsa Holmgren

Snö

IMG_5949 redigerad svartvit

1

IMG_5979 redigerad 2

Äntligen har snön kommit till Göteborg. Det faller lätta små flingor dygnet runt och allt är sådär krispigt och vackert. Hoppas det håller i sig. Jag passade igår på att ta en promenad i Slottsskogen för att fotografera lite och bara njuta, visst är det fint?
Jag blir lite cheesy av snön, om man bortser från att jag inte kan se någonting med mina glasögon och att det alltid läcker in någonstans i skon.